Hej... längesen som vanligt, har fullt upp med ALLT just nu.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja någonstans, Valborg spenderas förmodligen med Emma, vilket känns bra. Betygen börjar bli bättre vilket också känns bra. Men sen är det då resten. Och ja, jag skriver här för att jag är inte den typen som tycker om att prata om  "känslor" och allt vad det innebär, vill nog egentligen inte att någon läser det här utan bara så att jag får skriva. När jag pratar kommer det bara ut så fel och jag får inte fram allt jag vill säga iallafall...

Vet inte hur jag ska börja, men jag är inne i en sån där period där allt i princip suger, visst kan jag vara glad och på bra humör men innerst inne är allting bara... fel.

För det första, jag faller ALLTID för fel killar, idioter. Men det är ingenting jag kan göra någonting åt, jag vill uppenbarligen ha någon jag alltid måste kämpa för och som behandlar mig dåligt, inte fysiskt, men som är dryg, och inte den mest kärleksfulla.

Vet att jag inte är ensam om det men VARFÖR, man blir så trött av hela den här skiten.

Sen är det allt bråk som alltid är omkring mig, någonting händer med mig just nu, förmodligen av allting runtom, men jag VILLL inte och orkar inte bråka med min egen familj längre, börjar kännas som att jag är orsaken till att vi bråkar jämt. Jag älskar min familj, det gör jag, och självklart är det normalt att bråka, men det här är nästan lite överdrivet. Känns som att jag har rollen att vara den "bråkiga" i familjen, att det är försent att göra någonting åt det, jag kan inte kontrollera mig själv längre när jag väl blir arg, utan allt kommer på samma gång.

Jag vill prata med någon men kan inte, för jag har aldrig varit den känslosamma tjejen, utan har alltid varit stenhård och rädd för att visa vad jag känner.

Nu tänker jag sova, försöka åtminstone.

God natt.